Dagen går, man lägger upp lite små planer för att det inte ska bli skrik och och bråk. Ibland genomför planer, ibland glömmer man bort att man ens hade en plan.

Måste ändå säga att det funkar bra att vara hemma med 3 ungar. Visst, man är inte alltid den där underbara pappan med tålamod och mild röst. Men ändå, vi har kul och barnen leker ju faktiskt utan mig och utan skrik då och då! Tror nog dom känner på sig när pappan behöver en kaffepaus! 😀

Men så händer något en bit in på eftermiddagen. Ytterdörren öppnas. In kommer frun. Barnen blir överlyckliga. Vad händer med pappan då?
All ork och energi bara rinner av. Kroppen lämnar över ansvaret till frun. Kroppen är intressant, den klarar av det mesta när det vet att inga alternativ finns, men när alternativ ges så sjunker den gärna ihop som en soffpotatis…

Någon förälder som känner igen sig?